Junimagnolian är kanske inte ett enormt ovanligt träd. Men ovanligare än det borde vara, d.v.s. förtjänar att bli vanligare. Man kan liksom inte tycka illa om det. Det har växtkraft, blomning, doft, stora blad och höstfärg. Och har man en liten trädgård så bråkar trädet iallafall inte om utrymmet så mycket nedtill för det sticker gärna på höjden lite och lämnar stammen kal nedtill. Blommorna är stora som sopptallrikar och slår ut i juni och sprider en mycket stark väldoft av fransk damtvål i hela trädgården. Bladen är jättestora och sitter som fartygspropellrar. Bladen är omvänt äggrunda vilket artepitetet obovata betyder. Väl nedsinglade på marken bildar bladen under stora träd riktiga mattor av läderbrunt, purpurvinröttsbrunt, mörkt kastanjebrunt och orangerött och gulgrönt och silvervita undersidor. Ett synonymt artepitet är hypoleuca som betyder "vit undertill". Innan de stora blomknopparna blottas så här, är de skyddade av knoppfjäll som är mörkt kastanjebruna och mycket vackra sedda på nära håll. Det ligger ett sådant knoppfjäll under blomknoppen på bladet. Halvutslagen blomma. Och nästan överblommad. Stammen förblir slät och grå. Snabb tillväxt med en rak genomgående stam är junimagnolians växtsätt. Ett glest växtsätt som lämnar mycket luft inne i kronan.

Höstfärg på några unga träd vid Rosendals trädgårdar på Djurgården i Stockholm.